Mittemellan

[marshtide]

Vad konstigt det blir med språk.

Svenska är mitt vardagsspråk just nu. Jag pratar det med Valborg och J och restan av deras familj. Jag prata ju engelska ibland med Valborg, och ibland prata jag med mamma på telefon, men jag tror att jag prata svenska mer ofta. Jag kan kommunicera på svenska; folk komma oftast att förstå vad jag menar och jag kan ge uttryck till ganska komplicerade idéer och känslor, ännu om jag gör det på ett ovanligt, konstigt eller felaktigt sätt.

Däremot kan jag ju inte kommunicera allting som jag kan på engelska. Och dessutom uttrycker jag mig på svenska som om jag pratade engelska ibland. Engelska är mitt modersmål, det har strukturerat/skapat mitt sätt att tänka och kommunicera i 24 år. Och jag är t.o.m. rätt bra på engelska.

Men det är ändå svenska som jag tänker i just nu, en stor del av tiden. Om jag letar efter ett ord så kommer det svenska ordet snabbare. Så ibland känns det som om jag översätta tillbaka till engelska (från ett språk som jag är bara OK på)... oj.

Vet inte riktig vad jag vill säger med det här, utan möjligen att allt är helt blandat i huvudet just nu när det gäller språk!

Comments

[cimorene]

Det var några år tills jag slutade det där att ibland confundera infinitiv (slutar med vokal) och presens (slutar med -r). Min svensklärare kunde inte förstå det. Har du också studerat spanska kanske?

[marshtide]

Nej, bara franska och tyska, men det är en Grej för mig, helt klart. Ingen aning var det kommer ifrån! Jag förstår ju principen men det blir ändå fel rätt ofta.

[antisoppist]

Eftersom om man inte uttala r-et på sitt eget språk, så blir man van vid att inte lägga märke till det. kanske? Jag har samma problem och är inte helt säker på om jag borde ha skrivit "inte uttala" eller "inte uttalar" - de låter likadana i mitt huvud.

När jag bodde i Sverige och min mamma kom på besök, hon sa att min syster hade köpt en ny bil och jag frågade "what is it for car?"

Ack, jag skriver på svenska varje dag men det är alltid samma sak - "hur många ord och när behövs den?". Svenska lektioner var länge sen och jag har glömt hur det gick med grammatiken. Need more practice.

[marshtide]

Jag vet inte! Valborg kanske har nåt med att engelska skilja inte mellan presens och infinitiv på samma sätt. Men det känns ganska mysko. Liksom, om jag koncentrerar mig blir det bra, men så snart jag bara skriver/pratar och inte tänka på det går det åt helvete. Oops.

Ja, liknande saker har jag gjort med min familj. >> Ganska ofta faktiskt.

Jag pratar svenska mycket men just nu studera jag inte på skolan och om jag slarvar hemma så förstår folk ändå. Man blir lat.

[valborg]

Hm. Är ju också det att engelskans infinitiv och presens ofta ser likadana ut? Jag vet inte om saker som inte existerar i ens modersmål gör det lättare eller svårare att lära sig... Svenska och engelska använder ju presens på helt olika sätt. Jag tror inte att jag någonsin kommer att förstå nyanserna i engelskans presens fullt ut. Klurigt.

Det är lite pinsamt att jag är den som pratar mest engelska här just nu. Du är bättre på att hålla dig till rätt språk än jag. XD

[marshtide]

Ja det är oftast samma. Infinitiv är t.ex. "to run" och presens är "run". Och min teori är att det är svåraste för mig när skillnaden mellan språk är ganska liten, så.