(no subject)

[marshtide]

Två dikter av Tomas Tranströmer. Jag har inte läst så mycket Tranströmer, men jag fortsätter att läsa några stycke då och då, och jag blir helt fascinerad av dem. De här har fastnat på nåt sätt:

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.



Kväll - morgon

Månens mast har murknat och seglet skrynklas.
Måsen sväver drucken bort över vattnet.
Bryggans tunga fyrkant är kolnad. Snåren
dignar i mörkret.

Ut på trappan. Gryningen slår och slår i
havets gråstensgrindar och solen sprakar
nära världen. Halvkvävda sommargudar
famlar i sjörök.



(Jag har nog stavat fell tusen gånger, den här datorn vill bara kontrollera stavning på engelska och jag är för trött för att kolla efter varje ord... Ni förstår ändå, skulle jag tro.)

(I'm posting about Swedish poetry which I have no idea how to translate. I know they have been translated, but am a. sceptical as to how well tranströmer translates and b. haven't got around to looking for translations online yet.)